Åtminstånde var jag inte hunden.

Medans den överfulla minibussen, folk på varje plats och de resterande står upp intryckta i hela bussen,  dundrar bussen fram genom det bergiga lanskapet. vid varje sväng blundar jag och hoppas att vi inte ska möta något annat fordon då shafören sicksackar mellan filerna. jag är inte säker på om man gör detta för att inte förlora fart eller för att han vill ta kurvan snällare och minska risken att braka rätt in i djungeln. Jag förstår och det käns till och med lite tryggare att det är fullt med kors, jesus avbilder och klistermärken av den heliga maria längst fram i bilen. vi var dock lyckligt lottade att vi inte var hunden som var fastsurrad på tackreckat under den 4 timmar långa färden i regn och blåst.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0