213 dagar i mellan America

Nu hemma i Sverige igen.
Vi kom hem i torsdags kväll och frös. För oss en omställning på 15 grader och dagen efter då jag tog på mig en extra tröja mot det kyliga vädret förklarade min mor att det var den varmaste dagen ”ja kanske till och med varmaste dagen på hela året så långt”. Värmen värmen vart tog du vägen. Var tog de varma dagarna vägen då man satt i skuggan och svetten bara rann ner för kroppen medan man tittade på den Nickaranska mannen som tränade sin tupp till söndagens tupp fäktning. Men inget slår lukten av den svenska våren när allt slår ut och börjar leva igen efter den hårda vintern. Och de långa ljusa nätterna har jag saknat.
Min bild av Mexico har förändrats mycket om man jämför med hur den såg ut innan jag åkte. All denna skräck som finns över Mexico. Att Mexico skulle vara ett så farligt land så man inte vågar sig dit är helt felaktig. Det ända landet vi blev behandlade dåligt i och blev ifråntvingade pengar av var i Costa Rika. Och det landet har jag inte hört någon som varit rädd för att åka till. Vi hade antagligen otur men irritationen växer sig stark när jag läser tidningarna i Sverige som målar upp Mexico som någon fasansfull farlig plats. Av alla de länder jag varit i är Mexico mitt favoritland.
Saker som jag längtat efter när jag var i Mexico är kanske inte alla typiskt svenska men kalles kaviar har jag saknat och det är så svenskt det kan bli. Jag har också saknat god choklad, kranvatten, svenska mejeriprodukter och min älskade kameralins.
Listan över saker jag kommer sakna från mexico kommer nog bli längre och längre desto mer tiden går men just nu för tillfället är det den mexicanska gatu maten. Det går inte att hitta en bättre gatumat än i mexico. Varje liten tant och gubbe på gatan serverar fantastiskt god tacos, och då förståss inte den vi äter i sverige utan de riktiga tacosarna. Jag gillar den svenska tacosen men har fått förklarat för mig att den ska kallas Texmex eller burritos och inte tacos. De färskpressade juicerna kommer jag sakna, chillin, mangon för mangon som i mexico har jag inte hittat i sverige, limen, värmen och alla fina platser. Vi har saknat den svenska maten och nu kommer sakna den mexicanska maten.
Det konstigaste med att komma hem är att alla pratar svenska och att man får slänga toalettpapper i toaletten.

Detta är det sista jag skriver här och tack för en trevlig resa.
Jag gör ett till inlägg med lite fler bilder.

Sju månader det käns konstigt att vara hemma igen.

Krabb tostada!

Komage. Kan atas i till tacos till exempel.


Katten israel fick antligen komma hem. Det firades med champange.

Claes och jag var och fotade pa en rockabilly klubb.

Larver, gräshoppor och myrägg.

Igen i Mexico city och denna gången gillar jag staden mycket. 20 miljoner invånare och en stor motorväg rakt genom staden men om man beger sig ut på den mellan 15-21 så står trafiken stilla, trots att de har byggt en lika står väg över den gamla. Men man hittar ända lugna parker men små caféer.

Jag och Daniela gick ut förra fredagen och besökte en reggae klubb. Efter någon timme började det komma fram folk som ville ta kort med om och mig i bild. De trodde att jag var en reggae artist från europa. Jag förståg ingen ting men efter ett antal foton frågade dj om jag inte ville rappa itackt med musiken. Jag kan verkligen inte rappa i takt med reggae musik, inte med någon musik skulle jag tro, men vad kan man göra det går inte att säga nej till att stå i mexico city på en scen. Utan veta hur långt ifrån micken började jag försökte dra av några klassiska reggae frase ” haile selassie, yo rastafari” och lite svenskt snack sedan blev det mest ”yo yo”. Jag misttänker att de som fortfarande trodde att jag var en reggae artist försåg nu att detta inte var fallet. Sedan följde vi med William ut och rökte, tåg med oss ölen ut på gatan, då dök polisen upp och sade att de skulle ta med daniela till fängelset för att det är olagligt att dricka öl på gatan. William blir rasande och står och skriker på dem att det är ett faktum att mexikanska polisen voltar flickor i fängelset, och han skrek och undrade om deras föräldrar uppfostrat dom till att bli avskum och fachister. William drog tutt massa folk från baren som stog och bråkar på poliserna och i slutändan kändes det som om dom glömt bort mig och daniela, som satt tysta i bakgrunden, och de ville ta alla skrikande viftande mexikaner till fängelse. De ville ha en muta men i slutändan vart det för mycket folk så poliserna var tvungna att lämna platsen. Denna gången var det tur att de flesta mexikaner avskyr allt som har med poliser att göra.

 

Fiske by långt bort

Auga Clara

Palenque

Bonampak

Ja denna ö grup var fantastisk. De var små öar med några palmer på. Den ön vi bodde på fanns det 6 bambuhyddor och 4 av dom bodde det andra turister i och den sista bodde han som skötte om ön. med ca 130 palmer och 170 meter lång kunde man gårunt ön på två minuter. Vi åt hummer mins en gång om dagen i olika former, ibland blev det serverat till överkokt pasta. Vi gick och kollade när de fiskade upp humrarna från deras lilla trä bur de hadde i vatnet, där i simade också runt en skolpadda. vi frågade vad de skulle göra med den. han svarade att det var mat. blev då osäker på om de andra bitarna i humer röran som inte smakade som humer var istället skölpadda.

Costa Rica


Isla ometepe, Nicuragua

Nicuragua, tuppfäkting

Medans den överfulla minibussen, folk på varje plats och de resterande står upp intryckta i hela bussen,  dundrar bussen fram genom det bergiga lanskapet. vid varje sväng blundar jag och hoppas att vi inte ska möta något annat fordon då shafören sicksackar mellan filerna. jag är inte säker på om man gör detta för att inte förlora fart eller för att han vill ta kurvan snällare och minska risken att braka rätt in i djungeln. Jag förstår och det käns till och med lite tryggare att det är fullt med kors, jesus avbilder och klistermärken av den heliga maria längst fram i bilen. vi var dock lyckligt lottade att vi inte var hunden som var fastsurrad på tackreckat under den 4 timmar långa färden i regn och blåst.

Innan vi var i Bocas del toro spenderade vi några dagar i en liten bergsby, boquete.

ps, förlåt malin för inte bloggen blev som du hade hoppats.

Fick tillbaka tvätt dag som jag lämnat till lavenderia. en tshurt saknas men jag fick 4 örngott och jag har svårt att minas att jag reserunt med 4 örngott i bagaget.

Jag önskar att jag hadde haft en termostat. jag har ingen aning om hur varmt det är men det är varmt. Kläderna blir blöta av svett efter ett par minuter. Jag känner hur svetten riner ner längs magen just nu som jag skriver och klockan är 2100. vi har två stycken tvätt linor i rummet, men ingen stans att tvätta kläderna så jag mistänker att de enbart är upsatta för att man ska torka sin blota kläder, somär blöta på grund av svätt.

Efter i två dagar i san jose, costa rikas huvudstad inte en överdrivet rolig stan, åkte vi till puntarenas och bodde med de två amerekanska flickorna vi treffat vi gränsen. Själva puntarenas var inte en så fin stad men det var roligt att bo med de och umgås med deras kompisar. samma kväll som vi kom hade dom ett slutprov på deras salsa och kumbia klass på en av barerna i puntarenas. Vi fick en snabb lektion i salsa så vi kunde dansa med. svårare en vad det ser utt kan jag lova. nu är vi i panama och ska stanna en månad här innan vi åker hem igen ( då menar jag mexico).


en överaskningsfest

Nu har vi klarat av nickuaragua. Nickuaragua är fint, mycket trevliga mäniskor men också en stor fattigdom. Först  spenderade vi några nätter i Leon, och gick på tupp fäktning. En absurd upplevelse. En full packat pickupp flak med mäniskor och en halvtimmes resa ut ifrån staden och vi anländer till gården där tupfäktningen äger rum. Några bänkar och en ring av plank utgör arenan som är handmålade med bilder av tuppar och pepsi märken. Förstog inte riktigt vad som föregick med de fulla nickauragverna förklarade gladeligen på snab sludrande spanska för mig vad som föregick. Eller jag tror dom försökte förklar men eftersom jag inte förstog något så kunde de ha sakt vad som hälst, jag nickade och log och slände ur mig ”si” här och där. Tupparna vägdes och sedan bestämde ägarna vilken sorts krok som tupparna skulle ha fastbundna på benet. Det satsades pengar hit och dit och det var en intensiv stämning. Om båda tupparna levde efter 15 minuter blev det oavgjort och när detta hande blev publiken rasande. Under fightens gon tog ägarna upp sina blodhodtande tuppar och trokade av bloden med en handuk, då och då stoppade ägarna in typhuvudet i munnen och slickade av blodet från tuppens huvud. Det låter fruktansvärt brutalt och det var det, men på samma gång kunde man se hur ägarna brydde sig om sina tuppar. Det fans något sorts band mellan ägarna och tuppen. Och de spenderade en time om dagen i år för att träna tuppen.

 

Tillit till livet gäller det att ha när man ska muta sig förbi kn vid en gränsövergång.

När vi kommer till gränsövergngen mellan nikuaragua och costa rika möts vi av en extremt lång kö. Vi frågar en man som står nästan längst fram i kön och han siger att han stot i kön i fem timmar. De två amerekanska tjejerna, som vi treffat på bussen bit och börjat prata med när de utanför vårat fönster ströp en gris som skulle med på bussens tak, hade hört att man kunde betala någon som kunde fixa passen på något snabt sätt. Det tog fem minuter av letande tills vi fickett erbjudande. 10 dollar och det skulle gå att fixa. Alea tar allas pass (en av de amerekanska tjejerna) och beger sig iväg. Vi trodde att man gick till något annat kontor men icke de här mennen går bara länst fram i kön och ger en del pengar till vakten och siger att hon ska till sin man som står längst fram, kön börjar skrika. När hon kommer utt igen har de glömt att fylla i ett papper som vi moste han. Så mennen försöker igen men policen vägrar att släppa in henne då kön inte är på det bästa humöret efter fem timmars ventan och en tjej som smiter in förbin kön. De kommer med ett anat förslag och vi ger passen till en taxichaför som ska ta det till övergången från costa rica och få stämpen. Så där sitter vi i ingemansland mellan nickuaraga och costa rica och våra pass är på vift med någon man. Tillit till att allt komer att lösa sig vad det som behövdes. Vi får vänta i ca 30 minuter och undertiden går det förbi en amerekansk kvinna i 50 års oldern och hon har någon form av panikatack. Hon hade också muta sig igenom för att hon skulle avbruta sin semester och åka hem för att hon trodde att alla skulle dö i en tsunami och ville bort från gränsen innan det utbröt panik. Passen var klara efter en timme och vi slapp stå i gassande sol och det var absålut värt 10 dollar.

Här bestämer dom storleket på krokarna som sätts på tuparna.