Resan till Mexico
– De kommer när som helst mumlar jag.
Marcus och Kelly dyker upp och som de sista på planet går vi ombord.
Den resan gick bra inga förseningar och vi hadde en timme och 40 minuter på att byta plan i Paris.
Kön ringlar sig lång till handbagage incheckningen. Folk är stressade och pratar högljutt om hur de ska hinna med sitt plan. Flygplats personalen försöker hitta de som har mest bråttom i kön och tar de till en separat kontroll med kortare vänte tid. Jag börjar bli orolig då kön inte minskar så snabbt som jag önskat.
– Vi hinner, det är 50 minuter kvar. Stiger jag till mig själv
– Vi hinner, 40 minuter, inga problem. Sedan blir det 20 och när det är fem minuter kvar så lägger i rönken. Jag visar min biljett stressat för personalen. De pekar mot en kvinna som står och väntar på passagerarna som saknas till flyget mot Atlanta. Sist in på det planet också. Hehe man moste tenja på gränserna. 9:35 …
Atlanta denna långsamma flygplats. Sex timmar har vi på oss att förflytta oss till det sista flyget till Mexico city. Kö kö och åter kö. För att byta flyg, är det inte så enkelt att vi bara kan gå inne på flygplatsen till dem gaten som planet ska lyfta från. Utan vi ska stå och vänta på att det ska vara vår tur att få visum. ”Spansk tolk till 45”. ”Tysk tolk till 38”. ”Japansk tolk till 27”. Alla moste förklara sig varför de ska stanna i usa. Min tur efter 3-4 timmar i kö. Fyra olika fingeravtryck tas, höger hand, höger tumme, vänster hand, vänster tumme, och en bild. ”Vad ska du göra i usa frågar en smått utråkade och iriterade passkontrolanten. ”jag ska bara byta flyg” siger jag på darrande röst. Jag har vi detta laget byggt upp någon sorts rädsla för denna sektion. ” Men vad är syftet med vistelsen i usa” upprepar hons sig. ”byta flyg”. Hon byter taktik. ”Vart ska du åka” passkontrolanten. ”Till Mexico”. ”hur länge och vad ska du göra i mexico”. ” Sju månader och resa runt”. Hon ser skeptisk utt. Hon ställer fler frågor om hur mycket pengar jag har och vart i mexico m.m. Hon får inga vettiga svar då jag inte riktigt vet vart eller vad jag ska göra. Hon ger mig tre månaders visa till Usa och sen får jag gå. Vad jag nu ska med tre månaders visum till då jag flyger därifrån inom två timmar.
Vi tar ett tåg som är inbakat i den enorma flygplatsen för att hinna till vårt plan. Sätter oss och väntar. Kön är lång så vi väntar tills den har minskat och ställer oss i den. Då roppar ena flygvärdinnan upp Gullenstin gögtalarna. Då har vi inte förstått att vi med biljett skulle gått på för lenge sedan så folk som inte hade biljet skulle kunna köpa biljett. Så vi kommer sist in på och holler på att missa detta plan också.
Brevid mig sitter den en 40-45 årig man och sjunger med till musiken han har i öronen. ” not gonna get us” av den fantastiska gruppen T.A.T.O. sedan byter han till Sakira. Han blir rasande och mumlar lite för högt ”fuck you mother fuckers” till flygpersonalen som ber honnom stänga av sin ipod under tiden då planet ska lyfta. Så fort vi är i luften sätter han på en Power balad och trummar med livligt i otakt till musiken.
Vi blir hämtade av kellys bror och hans flickvän på flygplatsen och när vi kommer ut från flygplatsområdet med bilen så ber hon oss att veva upp rutorna på bilen och siger. ”Not safe area” inte säkert område.
Ha en bra resa och sköt om dig hälsar alla på Ängsgården.
